Japans ekonomi

Söndagskrönikan i Dagens Nyheter den 13 januari handlar om Japans ekonomi. Chefredaktör Peter Wolodarski skriver under rubriken: Västvärlden är åter traumatiserad av skulder

Japan drabbades av en mycket allvarlig finanskris för 20 år sedan, men lyckades behålla social stabilitet och undvika massarbetslöshet. Här finns något att lära.

Vi lever med våra etablerade sanningar. Det är antaganden som sällan eller aldrig ifrågasätts, därför att vi intalar oss att de måste vara korrekta.

En sådan så kallad sanning är att Japan fullständigt misslyckats med hanteringen av sin finanskris som bröt ut kring 1990. Kroniskt låg tillväxt, kraftigt ökad statsskuld och ständiga maktskiften har setts som symtom på en japansk sjuka.

Japan är en intressant studie i krishantering, eftersom många av de problem som plågar Europa och USA i dag visade sig i ”soluppgångens land” redan för 20 år sedan.

På 1980-talet steg fastighetspriserna mot höjden i städer som Tokyo, Yokohama och Osaka. Bankerna delade frikostigt ut krediter och spekulationen tilltog. Men festmusiken tystnade när bubblan sprack.

Det som sedan följde var att de uppdrivna priserna kollapsade – i Japan föll värdet på kommersiella fastig­heter med 87 procent – samtidigt som den privata sektorn gick från att låna pengar till att börja spara och amortera i stor skala.

En liknande typ av kris har de senaste åren inträffat i länder som USA, Storbritannien, Spanien och Irland. När den privata skuldsättningen uppfattats som alltför hög har alla börjat spara och som en konsekvens har investeringar och konsumtion gått ned.

För att motverka detta bortfall i privat efterfrågan har centralbankerna sänkt räntan mot noll, i likhet med Bank of Japan på 1990-talet. Syftet har varit att stimulera ekonomin.

På världens handelshögskolor får studenterna lära sig att människor minskar på sitt sparande och börjar låna när räntan sjunker. Enligt läroboken borde alltså fler vilja skuldsätta sig och investera. Men i såväl Japan på 90-talet som i Europa/USA i dag har företagen och hushållen fortsatt att hålla pengarna på banken, trots nollränta. Ekonomin har fastnat i det som ekonomen J M Keynes kallade för en likviditetsfälla, ett svår­artat tillstånd som kanske uppstår en gång på 70 år.

I den mycket läsvärda boken ”The holy grail of macroeconomics” går den japansk-amerikanske ekonomen Richard Koo så långt som att hävda att företagen i denna situation inte längre försöker maximera sina vinster. I stället minimerar de sina lån. Precis som efter den stora börskraschen 1929 är människor ”traumatiserade” av skulder.

Den generation som formades av 30-talskrisen drog slutsatsen att man helst av allt skulle spara, inte låna. Samma sak skedde i Japan på 90-talet och mönstret upprepas nu i resten av västvärlden.

Detta får dramatiska realekonomiska konsekvenser. Ty när alla sparar sam­tidigt faller den ekonomiska aktiviteten. I värsta fall kan ekonomin drivas ned i en spiral av sjunkande priser. Det förstärker krisen och ökar paradoxalt nog skuldnivån. Ekonomen Irving Fisher kallade detta fenomen för skulddeflation när han skulle beskriva vad som hände på 1930-talet. När den privata sektorn ökar sitt sparande kraftigt förlorar staten skatteintäkter. Om man i det läget reagerar med nedskärningar och skattehöjningar förstärks den negativa spiralen.

En mer ansvarsfull politik är att staten temporärt skuldsätter sig för att hålla uppe efterfrågan. Därmed förhind­ras ett kraftigt underutnytt­jande av resurser och hög arbetslöshet.

Den japanska staten, som många bedömare pekat finger åt, gjorde precis detta när krisen slog till 1990. När ingen annan aktör ville låna pengar, trots minimal ränta, gick regeringen in och tillät ett underskott i sin budget. Statsskulden växte samtidigt som företagssektorn sparade och amorterade (processen pågick i ungefär 15 år). Därmed stimulerades ekonomin, tvärtemot vad IMF och andra internationella förståsigpåare på den tiden tyckte att Japan skulle göra. I dag har IMF glädjande nog omprövat sin uppfattning.

Resultatet av den japanska erfarenheten är mycket intressant. Under hela denna period har Japans BNP varit högre än när krisen bröt ut 1990. Arbetslösheten har aldrig överstigit 6 procent och landet har skonats från ­social oro. Räntan på japanska stats­papper har fortsatt att vara rekordlåg, i motsats till vad IMF och andra en gång varnade för, men i linje med exempelvis Richard Koos analys.

Statsskulden motsvarar höga 220 procent av BNP, men största delen av skulden är inhemsk och kommer förmodligen att sjunka undan i takt med att ekonomin växer.

Detta ska jämföras med dagens Europa och USA och det katastrofläge som råder på sina håll. Arbetslösheten slog i veckan nytt rekord i eurozonen (11,8 procent) och BNP faller, trots att det gått mer än fyra år sedan krisen inleddes. Storbritannien, vars regering bedriver en åtstramningspolitik, går igenom den värsta ekonomiska utvecklingen sedan andra världskriget.

Japan kan kritiseras på flera punkter. Hanteringen av bankkrisen lämnade mycket övrigt att önska och man vågade sig inte på de långtgående penningpolitiska innovationer som flera ledande ekonomer, till exempel Ben Bernanke, Paul Krugman och svensken Lars E O Svensson, förespråkade kring millennieskiftet. Men även om det finns kritiska saker att säga har japanerna skött sig bättre än vad kritikerna gjort gällande. Särskilt i ljuset av det som nu pågår i Europa och USA, där man tycks betrakta budgetunderskotten som ett tecken på för höga utgifter snarare än en spegling av att befintliga resurser inte utnyttjas.

Richard Koo påpekar i sin viktiga bok att inget av det vi nu ser borde förvåna. När ekonomin drabbas av en finanskris, som följer av för hög privat skuldsättning, kommer automatiskt ett ras i den privata efterfrågan, eftersom företag och hushåll sparar för att minska sin skuldsättning. Under en ­sådan övergångstid bör den ekonomiska politiken spela en nyckelroll genom att låna för att hålla uppe efterfrågan.

När ekonomin återhämtat sig kan staten amortera sina skulder, vilket är mycket enklare att göra då BNP växer.

De åtstramningar som framför allt präglar Europa är en dyster upprepning av allvarliga misstag som begicks på 1930-talet och som fördjupade och förlängde den stora depressionen.

Japan är inte en framgångssaga. Men jämfört med vad resten av västvärlden ägnar sig åt börjar landet att framstå som en förebild.

Publicerat i Chefsutbildningar